blogg om hundliv

Skotträdd hund? Har man haft det så vet man hur otroligt jobbigt och stressande det är, både för hunden och ägaren. Kan man träna bort det? Ja säger jag. Nu har ju nyår nyss varit men det kommer en påsk och ett nytt nyår så har man en skotträdd hund kan det vara en ide att börja träna redan nu.

Jag har haft två hundar som varit skotträdda, min flat Ronja och även min förra springer Lisa. Både har blivit skotträdda genom händelse och bägge fick jag bort det på.

Det ska nog sägas att har man en hund som är medfött skotträdd så kan det nog vara svårare att få bort. Det kan kanske vara genetiskt, det låter jag vara osagt, jag vill bara berätta hur JAG fått bort det genom att bygga en positiv förväntan.

Ronja, min flat, hon var född 1995 så det var några år sen, hon blev skrämd hos förra ägaren. Hon gick i trädgården och så slängde några ungar in en smällare och där började hennes skotträdsla. Jag tog över Ronja när hon var 10 månader och fick henne strax innan påsk. Så det här hade ju hänt innan dess, dvs i ung ålder.

Jag hade aldrig haft en skotträdd hund tidigare så det var en ny – och inte så rolig – upplevelse. Då bodde jag mitt inne i Varberg med och hon fick verkligen PANIK. Hon kröp ihop, dreglade, kröp in under sängen,skakade och darrade och var i princip okontakbar. På påsk och nyår så fick jag fixa passning hos någon som bodde långt ut på landet, det var en plåga för henne att vara inne i stan. En gång sköt de kajor (alltså fåglar) inne i parken i stan, de hade skyddsjakt för det var hundratals fåglar och de skitade ner för mycket och blev som en sanitär olägenhet.
Men när de sköt så fick hon ju panik varje gång. Inte så kul när jag bodde väldigt nära parken och vi gick den vägen hem från jobbet.  

Men Ronjas fördel var att hon äääääälskade tennisbollar. Vi gick ofta förbi en tennisbana och hon störtdök in i buskarna och kom alltid ut med en tennisboll i munnen och lyckan var total. Vi hade en gedigen samling tennisbollar hemma kan man säga. Så jag funderade på om vi kunde koppla ihop det här som hon tycker är positivt för henne med skott? 

Jag köpte mig en apportkastare och åkte ut på landet till ett stort fält med hund, apportkastare och tennisboll och gott hundgodis. Ok, det var väl lite chansning eller ” kalkylerad risk” men väl värt ett försök. Jag har ju som tankesätt att provar man inte så vet man inte. En apportkastare är ett "verktyg" som man kan använda när man tränar apportering. Man sätter på en dummy eller boll på "pinnen" och så drar man i ett "handtag" längst ner och släpper sen. Då går ett skott av och grejen man satt på skjuter iväg. Jag använder den alltid utan dummy på och nyttjar endast skottet för jag tycker det blir sån rekyl så jag får ont i händerna. Men den är grym till skotträning

Jag visade henne tennisbollen och hon blev så klart eld och lågor, Sen sköt jag ett skott och kastade sen bollen. Hon tvekade lite men sprang sen och hämtade bollen. Sen lekte vi och busade med bollen och hade det allmänt skoj. Dvs hon fick en positiv upplevelse.

Dagen efter gjorde vi samma sak igen. Ett skott och kastade bollen. Eftersom jag bara sköt ett skott så hann hon aldrig bygga upp paniken. För panik, det fick hon verkligen när det sköts och smällde.

Nu tog vi det lugnt, ingen stress och vi byggde upp en positiv förväntan istället. Hade jag skjutit fler skott så hade hon kunnat bygga upp en stress men nu var det bara ett skott och sen kom den roliga bollen. Då hinner de inte riktigt få den där hemska paniken.

Så här ser ett skott ut. Små rackare och man kan absolut inte döda någon med dem utan det blir bara ett 

Detta gjorde jag dag efter dag, in med hund i bilen, ta med apportkastare, boll, gott godis och ut på landet. Man kan ju inte riktigt göra detta inne i stan direkt.
Med tid, tålamod, glädje, lugn och trygghet så byggde vi tillsammans upp en förväntan.

Ronja var född 1995 så var några år sen och jag minns inte exakt hur lång tid det tog MEN, det tog inte alltför lång tid innan vi var på stan och de sköt kajor igen. Denna gång hade jag en hund som viftade på svansen, öronen vakna och blicken var full av förväntan, ”Var är tennisbollen” såg man tydligt att hon hade i sinnet! Otrolig skillnad mot den hund som kröp ihop av ångest och skräck tidigare.
Hennes skräck för skott försvann och varje gång det smällde så hade jag en hund som viftade på svansen istället.
 
Min andra hund som blev skotträdd var Lisa, min springer. Hon var inte skotträdd alls från början. Men så gick vi ett eftersök på en stor älgtjur. Vi hittade den påskjuten inne i skogen och den var lite irriterad. Skytten skulle avliva den men misstänker att han blev nervös för det slutade med ett flertal skott och en stor 12taggare som ställer sig på bakbenen och går till anfall mot skytten. Så lite tumultartat och många skott innan den föll.

Detta påverkade Lisa och hon började tycka skott var obehagligt. Sen byggdes det på och blev värre och värre. Ett skott gick bra men när det blev fler så blev hon stressad och ville bara därifrån. Det ska sägas att Lisa var den tryggaste hund som någonsin funnits. Hon var en riktig klippa som hade noll stress i sig. Noll. Men efter denna händelse med älgen så bestämde hon sig för att skott, nej det var obehagligt.

Vi tränade en del apportering på den tiden och det gick inte för hon stängde av och ville bara tillbaka till bilen när det börjades skjuta.
Men tänkte jag, fick jag bort det på Ronja så borde det här också gå.
Lisas favorit var en kanindummy.

Så en förmiddag tog jag med mig Lisa, kanindummy och apportkastare och gick ner på åkern här hemma. Då hade jag ju fördelen att jag bodde redan på landet.

Jag sköt ett skott, kastade kanindummyn. Hon tog den, och sprang sen upp till huset och satte sig på trappan. Jag gjorde ingen stor affär av det utan gick ner på eftermiddagen igen. Samma procedur. Lisa, kanindummy, apportkastare. Samma sak igen, jag sköt ett skott, hon tog den, gick upp o satte sig på trappan.

Dagen efter gjorde vi samma sak. Jag följde exakt samma sätt, det var inte lika otäckt dag 2 utan då kunde hon tänka sig att stanna kvar nere på åkern. Massa belöning och lek med dummyn efter skottet.

Och så höll jag på.
Förmiddag och eftermiddag. Jag tänkte att hon kan ju inte tycka att det är lika otäckt dag efter dag och det gjorde hon inte heller. Jag sköt bara ett skott i början, av anledningen att hon inte skulle hinna bygga upp någon rädsla.

Inom en vecka hade jag en hund som satt taggad och full av förväntan på när skottet skulle gå så hon kunde få hämta denna fantastiska kanindummy! Efter någon dag kunde jag skjuta ett skott till utan att hon sprang iväg.

När det fungerade hemma så åkte vi upp till skogen och gjorde exakt samma sak. Eftersom vi bytte miljö så backade jag tillbaka lite med och gjorde bara ett skott.
Jag tänker alltid att får man en annan störning av tex miljö, då kan man behöva göra uppgiften lite lättare med.

Men det tog mig en vecka så hade jag en hund som var förväntansfull över skott och all rädsla var borta.

Lisa var med på många jakter sen med superfint resultat. Många rådjur och harar har blivit fällda för henne och det var aldrig några problem längre med smällare på nyår heller.

Så gjordeJAG för att få bort skotträdsla på två hundar som verkligen hade panik över skott.
Jag säger inte att det fungerar på alla men jag är rätt så övertygad om att det går att få bort på de allra flesta.
Men det kräver ingredienser av lugn, trygghet, tålamod, apportkastare och någon grej som hunden verkligen älskar. Något som den tycker att det är värt att hämta.

Viktigt också att hunden ser vem som skjuter och var skottet kommer ifrån. Rikta aldrig skottet mot hunden heller utan försök att få det bort från hunden.

Står du vid en byggnad eller nära en vägg så skjut inte mot väggen för då kan ljudet studsa mot väggen.
När man har en apportkastare så är det ju lösa skott så man kan alltså inte skjuta hål i något ska tilläggas. Stå heller inte alltför nära hunden när du skjuter utan håll lite avstånd så ljudet inte blir för nära.

Skulle jag ha en annan hund som är skotträdd så skulle jag inte tveka att göra samma sak igen. Upprepa dag efter dag, få skott, bra belöning och bygg upp förväntan.

Lycka till!

Jaha, nu skulle jag varit på My Dog och jobbat med mina goa Svedea-kollegor i 4 dagar men…. först blev Jonna sjuk innan jul. Flera i hennes klass var sjuka med, så det tilltänka julfirandet hos mamma den 22 december och träffa kusinerna mm, det fick vi ställa in.
Vi gjorde en Plan B, att vi tar julfirandet 26 december istället men då började jag känna mig hängig och vi hade begravning för Ture, mammas sambo sen 30 år, den 27 december. Det ville jag ju absolut gå på så valde att lägga mina krafter där. Ture somnade in i hemmet den 8 december efter ett års tid med lite svajig hälsa. Men han blev 92 år och det är ju en aktningvärd ålder. Det var en fin begravning och jag tror att det var så han hade velat ha den. Vi hade skogstema på blommor, servetter och bordsdekoration och även dikt i samma tema. Ledsamt när en tid tar slut men är ju svårt att undkomma tiden tyvärr.
Men där tog nog krafterna slut för sen har jag varit sjuk.. Vi skulle haft nyårsmiddag här, ja och ett gäng kompisar, det fick vi ställa in med.
Sen fyller ju Jonna år den 2 januari och vi skulle ha lite middag och kalas, även det fick vi ställa in. Sen skulle jag åkt till Göteborg och My Dog den 3 januari. Men, även det ställde jag in.

Fick ta mig en tur till vårdcentralen och inhalera istället för luftrören mådde inte så bra. Det och recept på Betapred och Acetylcystein så är det lite bättre men denna hostan har varit hemsk alltså..
Går ju mycoplasma nu där många får lunginflammation och det står jag ju gärna över. Har jag lite flyt så försvinner hostan så jag kan åka till My dog söndag och måndag varjefall.
Så har haft så otroligt långtråkigt, ni vet när man är sjuk och inte orkar ta sig för så mycket att göra men man börjar tillfriskna och vill inte bara titta på tv…
Så jag fick för mig att göra en kladdkaka med svarta bönor. Har sett det tidigare men varit väldigt tveksam måste jag säga. Kan det ens vara gott???

Så jag slängde ihop en kaka. Och alltså, den var verkligen supergod! Betydligt godare än den med vetemjöl i! Det trodde jag verkligen ALDRIG!!
Jag gjorde en blandning av några recept, hade tex inga dadlar hemma som det är i många recept så hoppade över det.

Så här gjorde jag:
Svarta bönor ca 380gr
50 gr smör
50 gr smält choklad av valfri sort
3 ägg
2 msk kallt kaffe (måste man inte ha)
1,5 dl socker (vill man vara nyttigare ta tex sötströ/nicks el liknande)
1 dl kakao
1 tsk vaniljsocker el vaniljpulver
1,5 tsk bakpulver
flingsalt
 
 
Gör så här:
Smält smöret och chokladen och låt det svalna lite.
Mixa bönorna så fint du kan i tex matberedare, jag tog en stavmixer.
I med smör/choklad, ägg och kaffe, blanda ihop allt.
I med socker- jag tog vanligt denna gången, vågade inte gå helt bananas första gången.. Nästa gång blir det sötströ/Nicks el liknande.
Ta även i kakao,vaniljpulver och bakpulver. Blanda ihop.
Strö i lite flingsalt i smeten och sen strödde jag lite flingsalt uppepå. Tog även lite valnötter och delade och strödde på. Behöver man inte heller ha om man inte vill.
In i nedersta delen av ugnen,  ca 175 grader i ca 20 minuter. Den ska vara lite kladdig i mitten när man tar ut den.
Låt svalna och ät med tex grädde. Orimligt gott!!